Hur mås de?

Nu har vi varit hemma ett par dagar o de e skitskönt!
Zeke håller igång så gott han kan o orkar.
Men man ser på honom att han får mindre o mindre ork och han ser stundvis jättesjuk ut. På morgonen e läpparna precis trasiga och torra med torkat blod från blåsorna han fått från cytostatikan. Och då har vi som de ser ut nu 14 behandlingar kvar.
Han har inte kommit igång ordentligt med maten en sen sista dosen så de e tur vi har pegen att stödmata honom i.

Igår va vi iväg till Vimmerby en sväng min morbror va me han ville köpa barnen varsen leksak. Dennis valde en stor traktor så klart o Zeke en stor lastbil så dom va riktigt nöjda båda två.

Och hur mår man själv då mitt i allt?
Jorå ena stunden flyter allt på och man tänker inte så mycke på allt som hänt o händer och kan prata fritt om det om ngn frågar för att i nästa stund bara gråta gråta o gråta och tycker de e jättejobbigt att prata om.
Men jag uppskattar endå när folk man träffar som vet om de visar att dom bryr sig. Men jag kan ändå förstå att de inte är så lätt att veta hur man ska vara eller vad man ska säga när man träffar ngn av oss.
Jag har under denna tiden som varit blive 8(!) kg mindre och det är ngt jag absolut inte hade behövt jag har alltid varit smal o mager så hade gärna haft kvar mina kilon. Men försöker äta upp mig så gott ja kan medan ja e hemma o kan småäta lite mer som man vill.
Imorgon hoppas vi på fint väder så Zeke o jag kan dra på äventyr en snabbis medan brorsan e på dagis.